Mitt liv är nog deprimerande. Men det är iaf ärligt och rent.

Min sambo har börjat få raseriutbrott när jag får ångest-attacker.

Vilket gör att jag får ännu mer panik när han skriker åt mig.

Utöver det händer inte mycket alls. Jag är mitt vanliga nervösa och misstänksamma jag.

Lånade hans mobil häromdagen och han hade glömt stänga en konversation som jag absolut inte ville se.

Förstår inte hur man kan ljuga så man tror sig själv och bli sur när man blir ställd emot väggen...

Jag funderar på att lämna honom nu. Det är som om sista droppen fått bägaren att rinna över.

Det får vara nog på psykisk misshandel mot mig som redan ligger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på hur jag låtit honom behandla mig.

En flirt med en "lesbisk" tjej var bara på skoj "Åh jag garvar redan!"

En flirt med en tjej på skolan jag gick på också bara ett skämt "Haha!"

Hur kan man behandla en människa så utan att skämmas?

Ännu värre hur jag kunnat låta honom behandla mig.

Efter våldtäkten förlorade jag all min självrespekt, tror det kan ha med det att göra.

Ska aldrig sjunka så lågt igen.

Enough is enough!

Jag vill så väldigt mycket men rokar ingenting.

Min ångest har sen ett år tillbaka hållt mig ifrån att våga leva.

Jag är lika rädd för livet som för att dö.

I dagnär jag haft ångest och min sambo känt sig som vanligt hjälplös.

Frågade han mig vad jag ville med mitt liv.

Jag skrek ut med tårar i ögonen

"Jag vill kunna leva!"

"Jag vill våga gå på bio utan att vara rädd för min ångest"

"Jag vill kunna sitta i ett klassrum i lugn och ro"

"Jag vill kunna vara som alla andra!"

Han höll om mig.

"Jag vill hjälpa dig om jag får"

Sviken gång på gång av denna mannen som sträcker ut en hjälpande hand.

Tänker, tänker jag vågar inte ge honom min tillit en enda gång till.

Så varför sitter jag här?

Gråtandes i hans famn...

Varför varför skulle jag låta honom komma för nära?