Tanken slog mig nyss att efter våldtäkten som skedde för snart ett år sedan har jag bara drömt mardrömmar vad jag kan minnas. Aldrig om själva händelsen, inga flashbacks i sovande tillstånd. Det har varit allt från att jag sitter i en bil som ökar farten och kraschar till att jag blir överfallen och påhoppad. Varenda gång har jag vaknat med ett ryck och skrikit högt ut så att sambon vaknat.

När han vaknat vill jag bara han ska hålla om mig så att jag känna att jag faktiskt inte är så ensam som jag känner mig. Fast det kanske är förmycket begärt. Han har studier att sköta så han måste upp tidigt och behöver sin sömn.

Jag har nog aldrig riktigt förklarat för någon hur jag mår nu efteråt. Varenda gång jag försökt förklara känns det bara lönlöst som att ingen förstår vad jag säger. Även om man inte varit med om den händelsen kan man väl ändå försöka förstå.

Det är egentligen inte själva våldtäkten som gör mest ont. Utan att jag samtidigt förlorade min första riktiga vän.

Hon tog hans sida och jag kan inte förstå hur det gick till...

Jag skriver inte om allt detta för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att någon ska tycka synd om mig.

Utan för att det är skönt att få skriva av sig ibland.