Mitt liv är nog deprimerande. Men det är iaf ärligt och rent.

Min sambo har börjat få raseriutbrott när jag får ångest-attacker.

Vilket gör att jag får ännu mer panik när han skriker åt mig.

Utöver det händer inte mycket alls. Jag är mitt vanliga nervösa och misstänksamma jag.

Lånade hans mobil häromdagen och han hade glömt stänga en konversation som jag absolut inte ville se.

Förstår inte hur man kan ljuga så man tror sig själv och bli sur när man blir ställd emot väggen...

Jag funderar på att lämna honom nu. Det är som om sista droppen fått bägaren att rinna över.

Det får vara nog på psykisk misshandel mot mig som redan ligger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på hur jag låtit honom behandla mig.

En flirt med en "lesbisk" tjej var bara på skoj "Åh jag garvar redan!"

En flirt med en tjej på skolan jag gick på också bara ett skämt "Haha!"

Hur kan man behandla en människa så utan att skämmas?

Ännu värre hur jag kunnat låta honom behandla mig.

Efter våldtäkten förlorade jag all min självrespekt, tror det kan ha med det att göra.

Ska aldrig sjunka så lågt igen.

Enough is enough!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill så väldigt mycket men rokar ingenting. Min ångest har sen ett år tillbaka hållt mig ifrån att våga leva. Jag är lika rädd för livet som för att dö.   I dagnär jag haft ångest och min sambo känt sig som vanligt hjälplös. Frågade han...

Tanken slog mig nyss att efter våldtäkten som skedde för snart ett år sedan har jag bara drömt mardrömmar vad jag kan minnas. Aldrig om själva händelsen, inga flashbacks i sovande tillstånd. Det har varit allt från att jag sitter i en bil som ökar fa...

Det är först nu jag inser att rättegången ska bli av. Jag lever i min värld av kaos. Försöker tänka possitivt, att tjejer klarar av att föda barn, det här är ingenting.   Lättare sagt än gjort när ångesten sköljer över än. Jag är livrädd fast j...