Jag vill så väldigt mycket men rokar ingenting.

Min ångest har sen ett år tillbaka hållt mig ifrån att våga leva.

Jag är lika rädd för livet som för att dö.

I dagnär jag haft ångest och min sambo känt sig som vanligt hjälplös.

Frågade han mig vad jag ville med mitt liv.

Jag skrek ut med tårar i ögonen

"Jag vill kunna leva!"

"Jag vill våga gå på bio utan att vara rädd för min ångest"

"Jag vill kunna sitta i ett klassrum i lugn och ro"

"Jag vill kunna vara som alla andra!"

Han höll om mig.

"Jag vill hjälpa dig om jag får"

Sviken gång på gång av denna mannen som sträcker ut en hjälpande hand.

Tänker, tänker jag vågar inte ge honom min tillit en enda gång till.

Så varför sitter jag här?

Gråtandes i hans famn...

Varför varför skulle jag låta honom komma för nära?