Mitt liv är nog deprimerande. Men det är iaf ärligt och rent.

Min sambo har börjat få raseriutbrott när jag får ångest-attacker.

Vilket gör att jag får ännu mer panik när han skriker åt mig.

Utöver det händer inte mycket alls. Jag är mitt vanliga nervösa och misstänksamma jag.

Lånade hans mobil häromdagen och han hade glömt stänga en konversation som jag absolut inte ville se.

Förstår inte hur man kan ljuga så man tror sig själv och bli sur när man blir ställd emot väggen...

Jag funderar på att lämna honom nu. Det är som om sista droppen fått bägaren att rinna över.

Det får vara nog på psykisk misshandel mot mig som redan ligger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på hur jag låtit honom behandla mig.

En flirt med en "lesbisk" tjej var bara på skoj "Åh jag garvar redan!"

En flirt med en tjej på skolan jag gick på också bara ett skämt "Haha!"

Hur kan man behandla en människa så utan att skämmas?

Ännu värre hur jag kunnat låta honom behandla mig.

Efter våldtäkten förlorade jag all min självrespekt, tror det kan ha med det att göra.

Ska aldrig sjunka så lågt igen.

Enough is enough!

Jag vill så väldigt mycket men rokar ingenting.

Min ångest har sen ett år tillbaka hållt mig ifrån att våga leva.

Jag är lika rädd för livet som för att dö.

I dagnär jag haft ångest och min sambo känt sig som vanligt hjälplös.

Frågade han mig vad jag ville med mitt liv.

Jag skrek ut med tårar i ögonen

"Jag vill kunna leva!"

"Jag vill våga gå på bio utan att vara rädd för min ångest"

"Jag vill kunna sitta i ett klassrum i lugn och ro"

"Jag vill kunna vara som alla andra!"

Han höll om mig.

"Jag vill hjälpa dig om jag får"

Sviken gång på gång av denna mannen som sträcker ut en hjälpande hand.

Tänker, tänker jag vågar inte ge honom min tillit en enda gång till.

Så varför sitter jag här?

Gråtandes i hans famn...

Varför varför skulle jag låta honom komma för nära?

Tanken slog mig nyss att efter våldtäkten som skedde för snart ett år sedan har jag bara drömt mardrömmar vad jag kan minnas. Aldrig om själva händelsen, inga flashbacks i sovande tillstånd. Det har varit allt från att jag sitter i en bil som ökar farten och kraschar till att jag blir överfallen och påhoppad. Varenda gång har jag vaknat med ett ryck och skrikit högt ut så att sambon vaknat.

När han vaknat vill jag bara han ska hålla om mig så att jag känna att jag faktiskt inte är så ensam som jag känner mig. Fast det kanske är förmycket begärt. Han har studier att sköta så han måste upp tidigt och behöver sin sömn.

Jag har nog aldrig riktigt förklarat för någon hur jag mår nu efteråt. Varenda gång jag försökt förklara känns det bara lönlöst som att ingen förstår vad jag säger. Även om man inte varit med om den händelsen kan man väl ändå försöka förstå.

Det är egentligen inte själva våldtäkten som gör mest ont. Utan att jag samtidigt förlorade min första riktiga vän.

Hon tog hans sida och jag kan inte förstå hur det gick till...

Jag skriver inte om allt detta för att jag vill ha uppmärksamhet eller för att någon ska tycka synd om mig.

Utan för att det är skönt att få skriva av sig ibland.

Det är först nu jag inser att rättegången ska bli av. Jag lever i min värld av kaos.

Försöker tänka possitivt, att tjejer klarar av att föda barn, det här är ingenting.

Lättare sagt än gjort när ångesten sköljer över än. Jag är livrädd fast jag vet att jag har mitt på det torra.

Svinet som gjorde så emot mig för drygt ett år sen har starka bevis emot sig så jag har lagen på min sida.

Ändå kan jag inte hjälpa att känna paniken och ångesten över att veta att snart så sitter jag där.

Bakom stängda dörrar med domare som inte visar någon nåd vid ett felaktigt beslut...

Livet har verkligen sprungit ikapp mig. Jag visste att dagen skulle komma men det kändes ju så overkligt.

Ritat en hel del för att försöka få något ut av händelsen. Bilder med symboliken om att kvinnor är starka.

Den här bland annat som heter Symbolica. Ursäkta suddiga fotot av bilden.